A - I n f o s
a multi-lingual news service by, for, and about anarchists **

News in all languages
Last 30 posts (Homepage) Last two weeks' posts

The last 100 posts, according to language
Castellano_ Català_ Deutsch_ English_ Français_ Italiano_ Polski_ Português_ Russkyi_ Suomi_ Svenska_ Türkçe_ All_other_languages
{Info on A-Infos}

(sv) Veckans Yelah 7 oktober 2002

From "Antti" <antti.rautiainen@kolumbus.fi>
Date Mon, 14 Oct 2002 10:51:07 -0400 (EDT)


Yelah 7 oktober 2002
url: http://www.yelah.net
e-post: <info@yelah.net>
___________________________________________
Sender: worker-a-infos-sv@ainfos.ca
Precedence: list
Reply-To: a-infos-sv

 ________________________________________________
    A - I N F O S  N Y H E T S P R O J E K T
            http://www.ainfos.ca/
        http://ainfos.ca/index24.html
 ________________________________________________

Radio Yelah

Tva lördagar varje manad sänder Radio Yelah pa studentradion (95,3
MHz i Stockholm). Mellan 11.00 och 12.00 pa lördagmorgonen bjuds det
nyheter, kulturreportage, intervjuer, debatter, kalendarium, musik
med mera. Det frihetligt socialistiska perspektivet finns tydligt
där, men tanken är att programmet ska kännas angeläget för alla som
vill lyssna.
___________________________________________

Radio Yelahs sändning 21 september 2002

Södra teatern i Stockholm intogs i helgen av endagsfestivalen Shame.
Henrik Hirseland ur arrangörsgruppen berättar lite om vad Shame är
och vad som hände pa arets festival. (lyssna
http://www.yelah.net/audio/radio/020921/Shame02.mp3) Pa
Shamefestivalen visades en del film bland annat Phinneas slipped som
vill vara ett alternativ till stereotyp mainstream-porr. Yelahs
reporter Oscar Sand träffade Keri Oakie som är regissör och
författare av filmen, samt Mia Engberg som är producent pa Sexy Films
och distributör av Phinneas slipped i Sverige. (lyssna
http://www.yelah.net/audio/radio/020921/KeriOakie1.mp3 och
http://www.yelah.net/audio/radio/020921/KeriOakie2.mp3) Systerjouren
Somaya är en kvinnojour som ger hjälp pa 17 olika sprak och är den
enda i landet med muslimska jourkvinnor. Radio Yelah ringde upp.
(lyssna http://www.yelah.net/audio/radio/020921/Somaya1.mp3 och
http://www.yelah.net/audio/radio/020921/Somaya2.mp3)
___________________________________________

Radio Yelahs sändning 7 september 2002

Valspecial

Att rösta eller inte rösta? Radio Yelah begav sig ut pa stan och
fragade folk hur de skall göra och varför (lyssna
http://www.yelah.net/audio/radio/020907/Valenkat.mp3) Legitimerar man
makten genom att ga till valurnorna eller kan det finnas nagon poäng
med att rösta pa det minst onda alternativet? Pär Plüschke och Toivo
Jokkala resonerar kring fragan. (lyssna
http://www.yelah.net/audio/radio/020907/valet1.mp3,
http://www.yelah.net/audio/radio/020907/valet2.mp3 och
http://www.yelah.net/audio/radio/020907/valet3.mp3).
___________________________________________

Debatt | Bidrag skickas till: debatt@yelah.net
Inläggen bör inte vara längre än 3000 tecken langa.
Redaktionen förbehaller sig rätten att korta i langa artiklar.

http://www.yelah.net/yelah/20021002/debatt021006

Hökarna i Washington flyger högt

Var finner vi världens mest eftertraktade energikällor? Jo, i länder
som av USA utpekats som "ondkans axelmakter", i Iran och Irak. Det
skriver Hanna Löfqvist, student i Uppsala och en av initiativtagarna
till nystartade nätverket KUG (Kvinnor utan gränser) i denna apell
till motstand mot den amerikanska imperialismen.

Hökarna i Washington flyger högt. Bytet är siktat, genomlyst och
definierat. Rykten säger att innan februari är slut ska invasionen ha
inletts. Amerikanska folket maste fa sitt. Bushadministrationen sitt
och mediakonglomeraten sitt. Kom inte och säg att ni är förvanade.
Kom inte och säg att kriget kom som en blixt fran klar himmel, även
om Iraks befolkning förmodligen kommer att uppleva anfallet sa - av
helt andra orsaker - förmodligen av missiler. Vi ha nu ett par
manader pa oss att organisera ett motstand. Över nationsgränserna,
över generationsgränserna - och inte minst över könsgränserna. För
krig är inte fred. Vad än Bush junior säger. Vad än hans allierade
säger. Vad än dom ma hitta pa.

Vi har sett det förut. Kom inte och säg att det är tidsandan. Kom
inte och pasta att kriget har altruistiska förtecken. Kom inte med
argument att kriget är nödvändigt för vara allas överlevnad, för vara
barns, barnbarns, och oföddas skull, som Bush försöker fa det till.

Det handlar om makt. Det handlar om prestige och det handlar om krig
- inte fred. Det handlar om pengar, det handlar om naturresurser. Det
handlar om imperialism. "Det är alltid idé att följa pengarna", sa en
klok historieprofessor till mig för ett par ar sedan. Jag är
övertygad om att han har rätt. Stormaktsambitioner med illa dolda
förtecken. För var finner vi världens mest eftertraktade
energikällor? Inte i USA, inte i Europa utan i länder som rubricerats
som "ondskans axel": Iran och Irak. Dom är nu lovligt byte och kom
ihag att hökarna flyger högt. Det är "vi mot dom", berättar
historien. Vems historia? Maktens eller omaktens?

I Bushadministrationen har dessa hökar, dessa kapitalstarka
krigshetsare, funnit en fristad. Det har varit ett faktum allt sedan
den intellektuella dvärgen, George Bush junior, intog
presidentposten. Det är ingen tillfällighet att en utrikespolitiskt
oerfaren, vit medelalders man med olja som hobby, fatt makten över
världens i dag enda supermakt. Det är ingen tillfällighet - utan i
högsta grad ett resultat av penningstarka intressen, av
stormaktsambitioner. I dag ser vi inte vita män i tropikhatt och
linjal i näven utan kostymprydda män och kvinnor som springer maktens
ärenden. Vems makt? vems intressen? Är det mina? Är det dina? Det är
hög tid att fraga vilket samhälle vi vill leva i. Än finns det
utrymme för motstand - den organiserade omakten - vi skulle i ett
slag bli majoritet. För hur fa är dom inte egentligen, de
självutnämnda korsfararna. Dom ryms i ett sammanträdesrum i FN.

Om kapplöpningen om Afrika för etthundrafemtio ar sedan tog sig
obehagliga uttryck sa har vi lika raffinerade schackdrag att vänta i
mellersta östern och i centralasien i dag. Kom inte och säg att ni
blir förvanade. Geopolitik är patriarkatets egenhändigt konstruerade
schackspel. Man väntar ut sin motstandares drag, använder sina löpare
diagonalt över världen för att avsätta drottningen och fa kungen i
matt. Regeringar byts ut genom väl genomtänkta drag, oheliga
allianser uppstar och shackets bönder, fotfolket, far ga i bräschen
och ta smällen.

USA haller pa att krakelera, inför vara ögon, just därför använder
landet just nu all sin kraft för att fa valdsspiralen att eskalera.
Det är ju först när USA har "onda" imperier som fiender, som landet
kan legitimera sin ställning som stormakt och gendarm. Likadant med
Israel. Israel existerar endast med Palestina som antagonist, dom
använder Palestina för att legitimera sitt existensberättigande. The
uses of the other, det vill säga man definierar och pekar ut en
fiende för att själv kunna mobilisera stöd och därmed överleva
politiskt och som stat.

Hur historielösa vi än ma vara sa kan väl ingen komma och säga att vi
inget förstod, att vi inget anade. Maktens strukturer gar igen. Vems
makt?

Hanna Löfqvist
___________________________________________

Ledare | Oberoende frihetligt socialistisk
Fragor och synpunkter skickas till politik@yelah.net

http://www.yelah.net/yelah/20021002/ledare021004

Tack Lars Leijonborg för det rasistiska spöket!

Nu har valvindarna blast över för den här gangen. Bortsett fran
Miljöpartiets högerutspel kan vi pusta ut igen. Det som tidigare var
politisk dramatik är nu ater bara sossestyre, retorik och vardag.
Eller...

Har ni tittat er omkring pa sistone, har ni lyssnat pa folk
diskutera? Har ni märkt att nagot som nyss bara bubblade har börjat
koka? Har ni eller har ni inte- märkt att allt har vridits till
höger- hört att det ater är okej att spy ut all sin skit över
invandrare?

Har ni eller har ni inte sett generösa och kärleksfulla människor
förvilla sig in pa hatets väg och den rasistiska retorikens bana? Om
inte, blas bort dammet och se vilket skräp vindarna lämnade efter
sig. Se fascismens uraldriga ansikte skratta at dig.

Gamla morfar, dina klass och arbetskompisar menar att folkpartiet har
ju helt rätt, viss ska man ställa krav och varför ska de inte behöva
lära sig svenska för? Nagot som egentligen är omöjligt att
argumentera emot eftersom fragan bygger pa ett problem som inte
finns. Finns det överhuvudtaget nagon invandrare eller svensk som
inte vill att invandrare ska fa lära sig svenska? Möjligen är inte
svenska spraket allas vata dröm men självklart sa vill alla människor
kunna kommunicera med sin omgivning, fa ett arbete och hjälpa sina
barn med sin skolgang. Vad folkpartiet egentligen vill är kanske inte
vart jobb att luska ut men effekterna av deras desperata valfiske är
det vi som far leva med.

För efter att du har rett ut det här med sprakkravet är nästa fraga
fran gamla morfar varför invandrarna inte gör rätt för sig, lever pa
vara skattemedel och är allmänt kriminella.

Tack, Lars Leijonborg! Tack för att du skapat ett sant konstruktivt,
tillatande diskussionsklimat. Tack för att du ater fört upp rasismen
pa den politiska dagordningen.

Och tack politiker för att ni först genomfört en högerpolitik med
strypt offentlig sektor och stärkt kapitalism. Ett samhälle byggt pa
konkurrens, individualism och se om det egna först. Och när vi haller
pa att koka över offrar ni nagra invandrare pa kapitalets altare.
Tack, för att ni gav oss denna ventil.

Visst är det förstaeligt att folk vill diskutera integrationspolitik
för integrationspolitik är viktigt. Nagonstans maste det till en
skärpning för att komma tillrätta med utanförskap, fattigdom och
segregation. Krav maste ställas! Att Folkpartiet vill lägga ansvaret
pa individen, den enskilde invandraren är naturligt- de är ju trots
allt liberaler- och som socialister maste vi da replikera- ansvaret
för integrationen är gemensamt- är allas.

Manga av de rösterna som Folkpartiet fick kanske var "tack, äntligen
nan som vagar prata integration", men ater manga var nog helt enkelt
smygrasister som inte hade modet att ta steget över till mer uttalat
rasistiska alternativ.

Att Folkpartiet banade väg för de högerextrema/nationalsocialistiska
partierna är nästan att betrakta som ett vedertaget faktum. Plötsligt
var det okej att rösta pa Sverigedemokraterna till exempel.
Framförallt i Skane blev det fler mandat och i fler kommuner.
Framgangen ska inte pa nagot sätt överdrivas men maste ända tas som
ett allvarligt varningstecken. Ett tecken pa att nu är det dags för
alla socialister och goda krafter att röra pa häcken och börja jobba.

I detta arbete maste vi ha en strategi, en tydlig plan, vi maste se
oss för varje steg vi gar, vara bestämda men ödmjuka, känna, tänka
och lyssna.

Vi kan lära av erfarenheter, se till exempel Bim Clinell "De hunsades
revansch". Det viktiga är att inte bara bemöta rasismen som sadan.
Att inte framsta som självgode intellektuella som moraliserar över
folks vardagsrasism eller malar upp skräckbilder. Rasism har inget
med moral att göra. Rasism har egentligen inte med rätt och fel att
göra. Rasism handlar inte om politisk korrekhet.

Rasism handlar om människosyn, solidaritet och klasskamp. Vi är emot
rasism för att vi är socialister. Det är analysen. Och sa strategin.
Att rycka undan rasistpartiernas underlag genom att mötas pa samma
planhalva. Genom att verka i Sjöbo, ga med i lokala föreningar, jobba
inom PRO, dela ut flygblad bland pensionärerna pa Skansen. Jobbet gör
vi utifran vara egna organisationer, socialistiska sammanslutningar,
fackföreningar, intressenätverk och som individer.

Det är viktigt att hela tiden ta diskussionen med folk i var vardag.
Att säga ifran men ocksa lyssna. Vi som har etnisk svensk bakgrund,
"svennar", maste orka ta folks skit, lata dem ösa ur sig och se vad
som finns bakom. För folk är inte dumma, de känner och tycker, drar
sina slutledningar av en anledning. Vi maste visa att vi tar folk pa
allvar genom att bemöta, diskutera, ga i polemik, förklara, visa pa
alternativa synsätt men även säga "nu är du ute och cyklar. Vi kan
bli jävligt förbannade men aldrig ge upp hoppet om nagon enda individ.

Och sa slutligen med de ideologiska/organiserade rasisterna. Inte ge
de utrymme i till exempel media. Men om/när de ända fatt det: bemöta
de sakligt och välgrundat, ta deras hjärnspöken pa allvar och plocka
isär dessa bit för bit för att slutligen pavisa- att spöken inte
finns.

Linda Wagenius
___________________________________________

Debatt | Bidrag skickas till: debatt@yelah.net
Inläggen bör inte vara längre än 3000 tecken langa.
Redaktionen förbehaller sig rätten att korta i langa artiklar.

http://www.yelah.net/yelah/20020922/debatt021001

Naturliga brott mot mänskliga rättigheter

"Tänk om det dyker upp genomarbetade teorier som säger att vi "pa
kort sikt" maste acceptera en viss "naturlig" hemlöshet, eller
övergreppsniva?" Det skriver Andreas Bryhn, student i Uppsala, som
menar att den marknadsliberala synen pa arbetsösheten är ett brott
mot de mänskliga rättigheterna.

Brott mot mänskliga rättigheter förekommer i alla länder. Vi
ignorerar dem lätt och finner gärna naturliga förklaringar till dem.
Men det är trots allt fa som öppet föresprakar brotten. Ett undantag
är den mänskliga rättighet som star som artikel 23 i
FN-deklarationen, rätten till arbete. I de marknadsliberala
ekonomiska teorierna är det grundläggande att arbetslösheten "pa kort
sikt" maste fa finnas. Man talar om den "naturliga" arbetslösheten.

Varför kan man inte ge alla som vill, arbete, genom att erbjuda dem
jobb, där kapitalet kommer fran nagon kollektiv kassa? Exempelvis som
en extra hjälpande hand inom skolan eller varden? Eller för att bygga
bort bostadsbristen? Nej, da stiger inflationen. Bortom var kontroll.
Pengarna förlorar sitt värde. Men "langsiktigt" kommer man inte att
behöva välja mellan inflation och arbetslöshet. Bada kommer att
falla, bara man beter sig pa rätt sätt, sägs det.

Som oftast inom ekonomin, rör det sig om teorier. Ambitiöst
genomtänkta teorier, men fortfarande bara teorier. Det som är unikt
med just ekonomiska teorier är att de kan fa en sadan stor paverkan
pa hela samhället. Politikerna riskerar nämligen att börja tro pa
dem, och pengarna styr en stor del av var välfärd. Under de senaste
decennierna har de marknadsliberala teorierna varit särskilt i ropet.
Den arbetslöshet vi har anses därför som "naturlig" och "kortsiktig".
Fragan är hur länge man ska behöva vänta innan det blir "lang sikt".

Inom EU har man väntat i drygt tjugo ar. Sa länge har omradet styrts
av ett laginflationsmal. Och arbetslösheten har sedan dess pendlat
mellan atta och elva procent. Under tiden har man delvis genomfört
marknadsliberala "reformer" för att bade inflation och arbetslöshet
ska kunna sjunka samtidigt. Bland annat sänkt vissa skatter och
luckrat upp arbetsrätten. Men det är tydligen inte nog. Man skulle
behöva ge moderaterna, eller företagarorganisationen Svenskt
Näringsliv, fria händer över skatter och arbetsrätt, för att nagot
ska hända.

Att som ekonom pasta att det finns viktigare saker än inflationen, är
nästan som att svära i kyrkan. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, är
en av fa som vagar svära. Detta fatal menar att det inte finns nagra
hallbara bevis för att det pa nagot sätt vore sämre för samhället att
bry sig om annat, som exempelvis rätten till arbete, och lata
inflationen stiga lite grann. För detta har de blivit hart angripna,
men inte överbevisade. Kejsaren har tydligen inga kläder.

Det finns ingen vettig anledning att kränka folks rätt till arbete,
hur man än vänder och vrider pa det. Ända sker det dagligen. Vi
överför nu resonemanget pa andra rättigheter. Att vissa av oss är
hemlösa accepterar de flesta andra, även om de kanske skänker en tia
till en hemlös da och da. Att krigsfangarna i Guantánamo och de
fängslade demonstranterna fran protesterna i Göteborg, enligt
människorättsorganisationerna, kan ha utsatts för tortyr och
rättsövergrepp av de parlamentariska demokratierna USA och Sverige,
accepterar de flesta andra med en axelryckning.

Tänk om det dyker upp genomarbetade teorier som säger att vi "pa kort
sikt" maste acceptera en viss "naturlig" hemlöshet, eller
övergreppsniva? Pa "lang sikt", det vill säga, när vi
marknadsanpassat världen tillräckligt, kommer hemlösheten och
missnöjet försvinna. Skulle vi acceptera dessa teorier som rumsrena?
Jag är rädd för att steget är mindre än vi tror.

Andreas Bryhn
___________________________________________

Analys

http://www.yelah.net/yelah/20021007/analys021007

Israels atal mot Marwan Barghouti

Marwan Barghouti, medlem av den "Palestinska lagstiftande
radförsamlingen" och utpekad ledare av al-Fatahs militära gren
Tanziim, greps den 15 april i den palestinskt självstyrande staden
Ramallah pa Västbanken.

Den israeliska staten har, genom att gripa och lata fängsla
Barghouti, brutit en mängd internationellt lagstiftade författningar.

Enligt Oslo-avtalet del III, artikel 1 har den palestinska
radförsamlingen total suveränitet över "Area A". Genom att gripa
Barghouti bryter Israel därmed mot Oslo-avtalets föreskrifter.
Barghouti är även en vald medlem av radförsamlingen och har därför
rätt till parlamentarisk immunitet, nagot som Israel förnekar i
Barghoutis fall.

Barghouti har även utsatts för, vad man skulle kunna kalla för
statligt sanktionerad, tortyr som direkt bryter mot artikel 5 i FNs
deklaration om de mänskliga rättigheterna som även Israel har
undertecknat.

Den 26 maj förflyttades Barghouti till Petah Tikvas förvaringscenter
under israeliskt självstyre. Detta bryter direkt mot den fjärde
Genevekonventionen som specifikt förbjuder förflyttning av folk under
ockupation till ockupationsmaktens territorium (artikel 49).

Staten Israel försöker nu binda Barghouti till en mängd anklagelser
om mord pa israeliska civila i en rättegang som fatt enormt gehör
runt om i världen. Barghouti har även använt sig av rättsprocessen
för att väcka en rad atal mot den israeliska staten och dess
handlingar sedan 1948. Den 3 oktober presenterade Marwan Barghouti
detta atal som radar upp 54 punkter där Israel gör sig skyldig till
varierande grad av folkmord, etnisk rensning samt en rad andra
förbrytelser. Atalstexten är en väl dokumenterad och genomgripande
analys av Israels totala förakt mot det palestinska folket och dess
strävan efter självständighet.

I London bedrivs en kampanj i solidaritet med Marwan Barghouti.

Rasmus Redemo
___________________________________________

Reportage

http://www.yelah.net/yelah/20021002/reportage021002

Koppargruvägarens dotter gräver om fattigdom

"Och vad ska du fraga mig som ingen annan journalist fragat
tidigare?" blixtrar en nagot intervjumättad Barbara Ehrenreich till i
Malmö Högskolas K3-sal.

Hon är amerikan, i 60 ars aldern och en av världens främsta
journalister som skrivit för alla "biggies" och är senast aktuell som
författare till boken Barskrapad. En reportagebok där hon tar pulsen
pa USA:s nedersta skikt.

Under drygt 30 ar har hon (lika kompromisslös som vid
hälsningsfrasen) skrivit spaltmetrar och böcker om fattigdom, hälsa,
kvinnokamp, klasskamp och internationell politik. Med Yelah.net
pratade hon om demokrati, välfärd och varför Timbros ekonomer inte
fattar ett dyft.

- Ibland har jag känslan att journalister som ska intervjua mig
mailar samma fragor till varandra. Allt om boken har ju analyserats
om och om igen, jag undrar varför ingen vill ta upp andra fragor som
boken väckt.

Efter att ha statt emot den första anfallsvagen som de isblaa,
intelligenta ögonen utsatt mig för och den andra vagen av Ehrenreichs
spontana medieapati berättar jag för henne att Yelah.net är en sa
kallad oberoende tidskrift där inga andra etablerade journalister
(eller nagra "alternativa" journalister för den delen) mailar oss
nagra fragor.

Ehrenreich föddes som dotter till en koppargruvägare som placerade
henne inom medelklassen men med ett i USA sällsynt klasstänkande. Att
jag inte har läst hennes bok utan känner till henne via hennes
kolumner i The Guardian och The Progressive leder oss befriande bort
fran malandet och sönderanalyserandet av boken, och hon berättar om
idéerna:

- Efter att "Welfare to Work"-reformen hade genomförts (1996) sa
förutsag saväl oberoende forskare som personer som jag att
konsekvensen skulle bli underbetalda jobb och en nästan
slaveriliknande situation för de ensamstaende mödrar som tvingades ta
det första bästa jobbet. Man stoltserade med att människor har fatt
arbete, vilket inte var särskilt svart under högkonjunkturen och jag
till exempel alltid fick jobb under reportagetiden, och att de
(ensamstaende mödrarna) inte längre var beroende av staten för sin
försörjning. Trots att man snabbt konstaterade att genomsnittslönen
för dessa lägsta skikten av arbetarklassen lag kring sju dollar per
timme och att klara sig pa den summan följdriktig var en omöjlig
uppgift.

Men här i Europa och i Sverige anses dock USA av manga ekonomer (pa
Timbro till exempel) och beslutsfattare i samhället vara en förebild
för oss när det gäller samhällsform och ekonomiskt situation?

- Det kan knappast vara en förebild för Sverige! Oh, det är ju en
fruktansvärd tanke! Vi (i USA) har ju fullständigt avskaffat all
tecken pa välfärdsstat när det gäller vard och omsorg, över 40
miljoner människor har ingen hälsoförsäkring överhuvudtaget, vilket
betyder att de inte ens har en grundläggande rätt till sjukvard. Det
finns inget skyddsnät som skyddar folk fran marknaden. Om man
förlorar sitt jobb sa far man, kanske, arbetslöshetsersättning, men
det är mycket liten summa och i lagkonjunkturen efter 11 september
var det bara 30 procent av de som förlorade sitt jobb som fanns vara
kvalificerade för att fa arbetslöshetsersättning. Staten ersatte dem
av passagerarbristdrabbade, konkurs hotade flygbolagen med 15
miljarder dollar, medan de tiotusentals som avskedades fran
flygbolagen inte fick ett ruttet öre. Om det är fri företagsamhet som
rader, sa lat de (företagen) da misslyckas! Staten är väldigt
selektiv i sina ingripanden och subsidierar konsekvent
storföretagsamhet.

Den ekonomiska idén bakom det här är väl att tillväxt och
företagsamhet pa lang sikt kommer alla medlemmar i samhället till
godo?

- Det är just det som är kruxet systemet, att det inte fungerar! Det
kan vi ju se, till exempel i det som min bok behandlar. Reagan och
hans radgivare trodde att om man öser pengar över samhällstoppen, sa
ramlar nagra slantar till botten, men det har ju visat sig vara
felaktig. De fattiga i USA röstar inte, utan det gör de som befinner
sig i den övre halvan av inkomstfördelning. Regeringen bryr sig da
inte om de fattiga, för de röstar ju inte, och de fattiga resonerar
att regeringen bryr sig bara om rika, sa varför rösta? Där har vi en
ondskefull cirkel som bara blir värre.

I Sverige ser vi samhällsmedlemmars kollektiva deltagande som en
förutsättning för en vital demokrati. Fran statens sida sa försöker
man fa människor att engagera sig i olika samhällspolitiska fragor
(främlingsfientlighet, EU, etc.) och bedriva upplysningskampanjer sa
som broschyrer till alla skolor. Kan du relatera till nagot liknande
i USA?

- Nope, skrattar Ehrenreich och ser riktigt road ut av vad jag antar
vara naiviteten i fragan.

Pa min följdfraga om varför det förhaller sig sa i USA svarar hon cyniskt:

- Varför skulle de vilja ha var inblandning och delaktighet? Saker
händer bara om folk far det att hända genom kvartersdiskussioner och
dylikt. Tror du Bush verkligen bryr sig om vad vi tycker om vart krig
med Irak? Han bryr sig inte om vad kongressen tycker om det, han bryr
sig inte om vad FN tycker om det, han bryr sig inte om vad nagon
tycker om det. Staten är inte intresserad av en vital demokrati, till
exempel da man 1992 diskuterade hälsoförsäkring. I stället för att
ordna torgmöten över hela landet och höra vad folket säger ordnade
Hillary Clinton ett hemligt möte med försäkringsföretagens chefer och
det blev underlaget för reformen.

Ehrenreich är bra hard i sina uttalanden om USA och dess
samhällssystem för att vara en toppjournalist som skrivit i
jättetidningar sasom The New York Times, The Washington Post, The
Nation och Time Magazine, vilka inte direkt är kända för sin radikala
ton. Hon skriver även för mer liberala tidningar som the Progressive
i USA och The Guardian i England men mycket av hennes journalistiska
verksamhet har skett inom ramarna för det som kallas för etablerad
respektive mainstream media. Däröver känner hon sig föga berörd, som
hon uttryckte saken i en intervju med Z Magazine.

Ehrenreich berättade da att trots att hon varit kolumnist i dessa
tidningar har hennes kontakt med och insikt i dessa mediekonglomerat
begränsat sig till mailkontakt med respektiver redaktör.

I februari i ar vittnade hon inför senatens utskott för hälsa,
utbildning, arbete och pensioner om hennes upplevelser och slutsatser
under sin tid som underbetald, dubbelarbetande trasproletär i USA.
Hon redogjorde för hur fattigdomen görs osynlig i USA, nagot som hon
aterberättar:

- I USA är den officiella fattigdomssiffran 12 procent, vilket
baserar sig pa ett mätande som mäter fattigdom i relation till
matpriser. Metoden är över 40 ar gammal, och där matpriserna hallit
sig relativt konstanta har prisutvecklingen när det gäller hyror och
lägenheter varit dramatiskt. Den billigaste lägenhet som jag hittade
kostade runt 500 dollar per manad, en ansenlig summa när man tjänar
sju dollar i timmen, och det fortsatte upp till 2000 dollar per
manad, vilket var en fantasisiffra med tanke pa den lön jag och mina
arbetskamrater hade. Studier fran liberala, i dess amerikanska
bemärkelse, institutioner som Economic Policy Institute visar pa en
fattigdomssiffra som är dubbelt sa hög, nämligen 29 procent (baserad
pa en rapport i juli 2001).

Det är svart att föreställa sig att all from av reaktion uteblir när
ända respektabla institut som EPI presenterar sadan statistik. Men
Ehrenreich ser anledningen i det amerikanska folkets (till stor del
av medierna fabricerade) vilsenkommenhet om sig själva och om världen
i övrigt. Hon berättar om "The World Minute", en minut i en
nyhetstimme om världen utanför USA.

Pa hennes högst ironiska sätt att närma sig ämnen definierar hon den
största chocken hos den gemene amerikanen efter 11 september som
vetskapen om att det fanns andra än amerikaner i världen, nagot som
inte alltid är lika självklart. Att sa fa andel av amerikaner är ute
och reser kan vara en anledning, föreslar jag. Ehrenreich haller inte
med:

- Man maste komma ihag att resa är en lyx som inte manga har rad med,
till exempel mina syskon har aldrig varit utanför USA. Det faller pa
mediernas lott att ge en nagorlunda heltäckande bild av den
verklighet och värld som vi lever i, och det görs inte. Fran medias
sida förutsätter man dumhet och ignorans hos befolkningen, och det
ser inte heller bättre ut pa toppen. När Bush blev president visste
han inte namnet pa Pakistans president, nyligen var han i Brasilien
och sa till presidenten "aha, har ni svarta människor här ocksa"? Dah!

Den mäktiga kvinnan med den smala kroppsbyggnaden, glasögonen och de
atomklyvande blaa ögonen maste iväg. Hon avslutar:

- Well, this was a little bit different.

Behrang Kianzad
___________________________________________

Reportage

http://www.yelah.net/yelah/20020922/reportage020925

Chomsky möter Sverige

Den amerikanska professorn i lingvistik och ständig omstridda
debattören i medie- och utrikesfragor i USA besökte Sverige i helgen
som gick. Chomsky kom till Göteborg för att delta pa Bok- och
Biblioteksmässan i Göteborg och tala om skurkstater, hur världen
förändrats efter 11 september och varför propaganda och mörkläggning
av opassande nyheter är en oundviklig del av varje demokratisk stat.
Yelah.net mötte honom först pa presskonferensen och sedan pa hans
seminarium om skurkstater.

Hypen kring Noam Chomsky känner inga gränser. Pa söndagens seminarium
hade arrangörerna, Ordfront, fatt hyra in Scandinavium för att
tillgodose publikströmningen. Per T Ohlsson, politisk chefredaktör
för Sydsvenska Dagbladet beskrev Chomskys besök i termer av en
sektledare som kommer till stan. Själv kände sig den eftertänksamma
74-aringen inte särskilt provocerad av benämningen:

- Vad jag svarar pa det? Konstig sekt, konstig ledare. De flesta
sektledare brukar ju uppmana sina medlemmar att utföra saker och
kanske skänka pengar och dylikt. De flesta sektledare brukar ocksa
vara karismatiska personer, inte en gra trakig akademikergamling.

Ungefär i dessa toner fortsatte Chomsky att prata vidare under
presskonferensen i torsdags när den samlade svenska presskaren mötte
en av de mest framträdande mediekritikerna i var tid. Situationen kan
liknas vid tillfället da ledarna för tobaksindustrin möter en av de
främsta lungcancerforskarna i världen som har ägnat sitt liv at att
blottlägga deras smutsiga verksamhet. Hade inte de västerländska
demokratierna möjligheten att använda sig utav media för att skapa
opinion för respektive mot olika politiska fragor, sa hade
demokratins och varje regerings mandatperiod hastigt varit till ända.

Andledning till varför propaganda är mycket mer effektiv och bättre
utrustad i demokratier är just att i totalitära stater sa har folk en
naturlig skepsis mot all information, da källan till de flesta
nyheter är just staten. Den känslan saknas i de flesta demokratiska
stater utan att indoktrinering och "thought control"-mekanismerna för
dess skull skulle vara mindre representerade och oundgängliga i
statens maktutövning, just genom media. Hur den svenska presskaren
och journalisterna kände sig inför dessa tankegangar när de satt
församlade pa presskonferensen tal att tänka pa.

Med tanke pa ditt arbete om media som indoktrineringselement, hur
kommenterar du den enskilda journalistens roll i det systemet? Och är
det överhuvudtaget möjlig att nagon annan position är möjlig för
journalister och nyhetsförmedlare?

- De enskilda journalisternas roll definieras i individuella termer
som de som utför propagandasystemets nyhetsförmedling, helt korrekt.
Men den hardaste kritiken (och största beviset för att sa är fallet)
kommer fran just enskilda journalister som tröttnat, fatt nog och
hoppat av, och därefter ägnat sig at att blottlägga och avslöja de
inneboende strukturerna hos media. De flesta journalister tenderar
dock att acceptera de satta ramarna och agera inom dem sa gott de
kan. Orwell gav i det opublicerade förordet till Djurfarmen främst
tva förslag till hur propagandaapparaten fungerar. Det första är att
pressen ägs av välställda män som har intresse av att just vissa
tankar och nyheter sprids, och andra tystas ner, och det är ett
faktum som man inte kan bortse ifran da man söker analysera medias
roll. Det andra är att en stor del av en bra utbildning bestar av
indoktrinering, om du inte anpassar dig sa gör du inte karriär, du
kommer att sallas bort. Tankar som inte är bekväma lär man sig att
inte tänka när man far sin institutionella utbildning. Men att ställa
sig utanför systemet, även som journalist och aktör inom media, är
ett individuellt val som allt annat.
Noam Chomsky pratar skurkstater

Under fredagen höll Chomsky ett längre och mycket välbesökt
seminarium om skurkstater, med anledning av en nyligen utkommen bok
pa detta tema, samt den nära förestaende amerikanska invasionen av
Irak

Chomsky menade att kriget mot terrorismen, är en upprepning av ett
tema som en rad amerikanska presidenter aterkommer till.

- Redan Ronald Reagans regering prioriterade och deklarerade krig mot
terrorism, med CIA:s stöd at Contras i Nicaragua och flagranta brott
mot internationell rätt som följd; den amerikanska inmarschen i
Libanon som krävde tusentals dödsoffer och sa vidare. Reagan sade sig
vunnit det förra kriget mot terrorism. George W. Bush har aterigen
deklarerat detta krig.

- Anledningen till aktionerna detta Krigets ar, för att citera
Bushadministrationen är att dölja den kaotiska situation som följt
att nedmonteringen av det civila samhället, enronskandalen,
företagsskandaler samt, bland mycket annat, en utökad satsning pa
Missilförvaret och en accelererande militarisering av rymden, en idé
de konservativa drivit länge. Missilförsvaret är inget försvar alls
utan ett paraply för offensiva militära aktioner i tredje världen.
Orsaken till att just Mellanöstern drabbas av de amerikanska
krigsansträngningarna är naturligtvis att USA vill ha kontroll över
oljan.

- Det fina med skurkstater och terrorister är att med dessa som
hotbild kan de militära utgifterna skuta i höjden och uppmärksamheten
pa de interna problemen kan avledas. Skurstater är ett hot som inte
innebär nagon militär fara för världens enda supermakt. Irak är till
exempel inget större hot mot Amerika.

- Det är den amerikanska staten som definierar hot; Irak lanseras som
ett hot mot USA i pressen därför att hökarna i Washington säger att
de är det. Andra hot mot USA är till exempel de latinamerikanska
befrielseteologer som mördats av CIA och regeringar som far bistand
av amerikanerna.

- Skurkstaten par exelance är i dessa dagar förstas Irak. När Saddam
Hussein begick 99 procent av sina värsta brott mot de mänskliga
rättigheterna; gasningarna mot kurderna och illdaden under kriget mot
Iran fick han benäget bistand av USA och England att utveckla
massförstörelsevapen.

- Saddam är ett hot för de som finns i hans närhet, säger Chomsky.
Men han är ett mindre hot nu än för fyra ar sedan, och helt säkert
ett mycket mindre hot än före kriget och Iraks in marsch i Kuwait, da
Saddam Hussein hade Englands och USA:s stöd. USA avbröt den militära
hjälpen till Saddam Hussein när den irakiska diktatorn gjorde sig
skyldig till sitt värsta brott; att inte lyda USA. England fortsatte
det militära bistandet till Irak, tva dagar efter Kuwaitinvasionen.

- Behandlingen av Irak och Saddam Hussein efter Gulfkriget, med
blockad, isolering och embargo som följd, har fatt den förutsägbara
effekten att det irakiska folket slutit sig runt Hussein. Anledningen
är förstas att USA vill skapa en skurkstat. Amerikanerna har aktivt
motarbetat vapenkontrollerna; när vapeninspektörerna drog sig
tillbaka sista gangen 1998 var det för att amerikanerna började bomba.

Chomsky tror inte heller att nagon vapeninspektion, under svensken
Hans Blix kommer att genomföras denna gang. Bushadministrationen har
redan lagt hinder i vägen och stridskrafterna förbereder som bäst en
militär operation, mot ett fattigt och isolerat land i tredje världen.

- Det kommer inte att bli krig med Irak, det blir en massaker pa irakier.

- Ett bra sätt att slutligen bli kvitt Iraks diktator, menar Chomsky,
vore att ge stöd at irakiska oppositionella att omkullkasta Hussein.
Vill västvärlden bli kvitt terrorister och skurkstater vore det bäst
om man slutade ge sitt stöd at dem. Det var USA och England som
skapade, beväpnade och finansierade exempelvis talibanerna i
Afghanistan. När Bush sedan retoriskt fragar Why do they hate us? Och
sedan gör gällande att det är landets frihet och demokrati
skurkstaterna hatar, skorrar det falskt. Det folken i tredje världen
hatar är naturligtvis USA:s imperialistiska utrikespolitik.

Behrang Kianzad
Joachim Blomqvist
___________________________________________

Litteratur

http://www.yelah.net/yelah/20021007/litteratur021007

Det man väntar sig av Hermele

Kenneth Hermele har gett ut böcker med titlar som Det globala
kasinot, Skuldkrisen och Ekonomerna, tillväxten och miljön. De har
ofta handlat om ungefär samma saker. Konsekvenserna av nords
ekonomiska politik mot syd och den ekonomiska tillväxtens
konsekvenser för miljön. Hans nya bok Vad kostar framtiden?
(Ordfront, 2002) är inget undantag.

Kenneth Hermele
Vad kostar framtiden?
Ordfront

Boken är skriven i ganska fristaende kapitel och har sin fokus
folkhemmets fall, världsbankens fel, tillväxten och miljön och
kollektiva nyttor i en globaliserad värld. Boken har som syfte att
minska den "ömsesidiga dövheten" som Kenneth Hermele menar präglar
den svenska debatten. Den ömsesidiga dövheten beror till stora delar
pa den dogmatiska "antingen eller"-inställningen. Det vore bättre om
folk lyssnade och tog lärdom varandra, menar han föga oväntat.

Vissa delar av boken pendlar mellan upprepningar (om än uppdaterade
sadana) av tidigare snarlika böcker och retorisk, fast träig,
miljöekonomisk kurslitteratur. Andra delar är väl värda en läsning,
bland annat kapitlet om ett hallbart utvecklingsindex.

Att Hermele är kritisk mot ekonomisk tillväxt är knappast en nyhet
för den som läst honom tidigare. Förutom att tillväxten tenderar att
skada miljön, sa är den dessutom ett klumpigt och missvisande matt pa
välfärd. En annan mattstock pa utveckling är FN:s Human Development
Index, HDI. Detta kompletterar tillväxtmattet BNP per person med
uppgifter om förväntad livslängd och kunskapsniva. Man far med detta
en mer omfattande och förhoppningsvis mer korrekt och rättvis bild av
ett lands utveckling. Länder som satsar pa utbildning och hälsovard
gynnas av detta matt. Diktaturer med stora klassklyftor hamnar längre
ner.

Men, menar Hermele som är ekologisk ekonom, detta matt tar inte
hänsyn till ekologiska aspekter. Han börjar därför skissa upp en
modifiering av FN:s index. Sustainable Human Development Index, SHDI,
kallar han det och skillnaden mot HDI är att ekologiskt fotavtryck
tas med i stället för förväntad livslängd.

Uttrycket ekologiskt fotavtryck kommer fran Mathis Wackernagels och
William Rees. Det tar hänsyn till hur stor yta ett land "egentligen"
tar. Dels beräknas hur stor produktiv yta som behövs för att
tillgodose landets konsumtion och dels ytan som behövs för att ta
hand om de restprodukter som bildas, exempelvis koldioxid. I-länderna
har i genomsnitt 7,22 ha fotavtryck per person, jämfört med Afrikas
1,33.

Hermeles hallbarhetsmodifiering av indexet visar att länder som
Kanada, Sverige och Brasilien förbättrar sina situationer jämfört med
vanlig HDI. Man kan räkna pa lite olika sätt men ofta hamnar de som
var sämst placerade med HDI bland de främsta när hallbarhetsaspekten
tas med.

Även om Hermele menar att SHDI är bättre än vanligt HDI sa erkänner
han att det har sina brister. Den största bristen härstammar fran
FN:s ursprungliga index HDI, nämligen problemet med utbytbarheten.
Daliga resultat pa ett omrade kan kvittas mot bättre pa ett annat.
Verkligheten är inte utbytbar pa detta sätt, menar han.

Boken är full av resonemang där han inte kommer fram till nagra
riktiga resultat men det är inte heller syftet med boken. Vad som är
viktigt är resonemanget, kryddat med manga siffror och tabeller.

Jonas Lindkvist
___________________________________________

Krönika

http://www.yelah.net/yelah/20021002/kronika021006

När rasismen exploderar i vardagen

När jag i somras steg av pa Marseilles centralstation, som
välkomnande besökarna med en stank av piss och sopor, var det med
stor nyfiken jag tog mig ut i stan. Efter att ha tagit in pa ett
pensionat bland porrbutikerna vid stationen gar jag ner mot
Marseilles centrum - kajen.

Nog för att jag kände till att varvsindustrin konkat i Marseille, men
att hamnen nu var fylld av uppkomlingsklassens segelbatar i tusental
hade jag inte riktigt begripit. Det sjudande liv en hamn för arbete
ger, hade bytts ut mot stelt vaggande segelbatar utan nagon ombord,
men bevakade efter vaktschema.
En stad som sopat bort mangfalden

Marseille skiljer sig fran Paris, men inte längre pa ett tilltalande
sätt. Det är sömnigt, konservativt och med en stark markering av
franskhet. Den tycks ha mist sin framtidstro, men kanske finns den
kvar om man letar.

Marseille är ofta första anhalt för människor som lämnat sina hem i
länder i Nordafrika och Afrika söder om Sahara med eller utan
identitetspapper. Havet öppnar luckor i gränspolisens stränga
bevakning.

Manga av dem har tidigare fatt uppehallstillstand och skaffat jobb.
Men det är nagot mer än skivbutiker som saknas i denna miljonstad.
Var finns matställena med falafel, syltor med couscous, tabbouli
eller konditorier med arabiska kakor? Överallt finns superfranska
bistron och brasserier och italienska krogar.

När mörkret dragit in över vardagskvällen undrar jag vart kvinnorna
tagit vägen. Män i alla aldrar myllrar pa gator och krogar, men
kvinnor är det betydligt färre av. Nere pa kajen har gatuförsäljarna
dukat upp sitt utbud. Familjer fran nagot afrikanskt land säljer
afrikanska träfigurer. Det gar trögt med försäljningen. Bättre gar
det för vietnamesiska familjer som har kartonger fyllda med
elektroniska prylar. Det bildas snart en svärm runt dem och prylarna
gar at pa en timme.

Marseille är en utbredd stad och de som har invandrat lever utan
socialt skydd och oftast utan reglerat lönearbete i segregerade
kvarter som jag inte känner till. Arbetslösheten är hög i Marseille
och i denna region har Nationella Fronten specialiserat sig pa att fa
fäste bland franska familjer. Nagra tydliga tecken pa Frontens
närvaro syns däremot inte.
Utlopp för fördomar och rasism

När jag tar taget österut och passerar den mindre staden Toulon
kryper rasistiska uttryck ur sitt skal och blir synliga. Min slummer
väcks av en hysteriskt skrikande fransyska bakom min plats. Jag har
blivit bestulen! Och sen tittar hon pa tva arabiska tonarskillar,
pekar och gar upp i falsett: Det är ni, arabjävlar, som tagit
planboken! De förnekar anklagelsen, slar ut med armarna och lägger
till jävla kärring!.

Sen exploderar vagnen av rasistiska uttalanden och pahopp. En
medelalders fransyska rusar fram och knuffar den ena arabkillen hart
i ryggen. En algerisk tjej far fullständigt spel och skriker jävla
rasister, jävla fransmän!. Och sa är slagsmalet igang. Sa kallade
ordentliga vuxna män och kvinnor later främlingsfientlighet bli en
ventil för att valdsamt reagera ut de motgangar och bekymmer de bär
pa. Och ett läge för att bekvämt peka ut syndabockar för allt elände
later man inte slinka förbi.

Kvinnan som initierade hela cirkusen, men som inte hade blivit
besluten visade det sig, riktar sig mot mig och rabblar sina asikter
för att fa medhall. Jag funderar över att hitta rätta franska ord för
att sätta henne pa plats, men far ducka för att komma mellan slagen i
denna hysteriska samling. Tva konduktörer kommer och upplöser
slagsmalet och visiterar grabbarna, som är rena.

Det är langt ifran omöjligt att de hade försökt sno planboken och
aker turen mellan Marseille och Toulon för att sno pengar fran
resenärer som inte haller i börsen. Säg de tonaringar som inte har
snott atminstone cd, ciggs, underkläder, sportskor och t-shirts. Men
här kom utpekandet av tjuven lite väl snabbt.
Handlingar som markörer för tillhörighet

Dörrarna till vagnen lases och pa Toulons station kommer fyra poliser
in med skarpladdade vapen i hölstret och griper de tva tunna
tonarskillarna, som dragit av sina tröjor för att visa att de inte
döljer nagot. Taget rullar vidare och den unga algeriska kvinnan
fortsätter att högljutt orda om att fransmän är idioter.

En amerikan i 70-arsaldern kommer fram till mig och undrar om jag
förstatt vad som sagts. Vi börjar prata om samhällsfragor och när vi
skiljs säger han: Det var längesen jag träffade nagon som spontant
diskuterade politik i vardagen. Och jag haller med. Vi tycker bada
att det finns desto mer av asikter som inte kan förklaras, och inte
ens avkrävs en förklaring. Vi har just bevittnat det.

Just denna asiktsspya torkar man inte lätt av sig. Den kletar sig
fast som ett avskiljande filter för vem som har tillhörighet i
samhället.

Anki Bengtsson
___________________________________________

Litteratur

http://www.yelah.net/yelah/20021002/litteratur021002

Fri biografi om digitale riddaren Stallman missar malet

Fri programvara ligger till grund för stora delar av internet. Den
vanligaste webbservern är Apache, en programvara som är helt fri och
med källkoden tillgänglig för den nyfikne. Yelah.net star stadigt pa
en grund byggd pa operativsystemet GNU/Linux tillsammans med andra
fria programvaror. Det finns en lang rad argument för fria program
och diskussionerna blir ibland bade aggressiva och langdragna. En av
de mest högljudda ideologerna är Richard Stallman, snart 50-arig
hacker och initiativtagare till organisationen Free Software
Foundation (FSF).

Sam Williams
Free as in freedom: Richard Stallman's crusade for free software
O'Reilly

Han anses legendarisk i somliga kretsar, andra upplever honom enbart
som en brakstake, en "kommunist" som hotar det amerikanska sättet att
leva: tjäna pengar, leva lyxliv och slutligen dö, andligen utmärglad,
men med välfyllt bankkonto. Andra erkänner Richard Stallman som en
viktig motkraft till den valdsamma kommersialisering som skett pa
mjukvaruomradet sedan 70-talet.

Den fria programvara som Stallman föresprakar innebär inte
nödvändigtvis att den ska vara gratis. Att mjukvaran ska vara "fri"
ska ses i ett frihetsperspektiv, precis som "free speech". Tillgangen
till mjukvara är en medborglig rättighet. Distinktionen är viktigt
och manga har missuppfattat den, framför allt har den kapitalistiska
företagsvärlden skrämt upp sig själv genom missuppfattningen att man
inte längre skulle ha rätt att ta betalt för programvaror. Inget i
Richard Stallmans värld förhindrar det, men däremot är det strängt
förbjudet att inte dela med sig av koden som ligger bakom programmet.
Vem som helst ska ha rätt att ta del av den. En vanlig liknelse han
använder är den om matlagningsrecepten. Hur skulle de se ut om
ingredienserna till vara vanligaste maträtter var hemliga? Ingen
tycker att det är konstigt att man delar med sig av recept. Jag kan
förändra ett recept pa vegetarisk lasagne och sedan kalla det för
Yelahs lasagne. Ingen skulle bli upprörd. Precis sa vill Stallman att
det ska fungera med mjukvara. Man ska fa göra ändringar - men
ändringarna maste ocksa vara tillgängliga för allmänheten att
studera, förändra och sprida.

Boken, skriven av journalisten Sam Williams, bidrar i stort till den
förminskade bild av Richard Stallman man möter i nyheterna: den
ensamme, endimensionelle, kulturkonservative hackern. Författaren
uppehaller sig framför allt vid Stallmans bidrag till hackerkulturen
och den ibland aggressiva kritiken mot hemlig, stängd kod. GNU (GNU
is not Unix, det operativsystem Stallman sedan 1983 arbetat med),
FSF, schismerna med mjukvaruföretagen far stort utrymme. Det är
naturligtvis inom det omradet som Stallman gjort mest nytta det
trakiga är bara att allt detta redan är känt sedan tidigare. Däremot
finns det stora luckor i vem Richard Stallman verkligen är som
författaren har haft världens möjlighet att fylla, nagot som kunnat
göra honom till en människa av kött och blod, inte bara ettor och
nollor. Precis som vi alla är Stallman en komplex person. Det finns
en bredd i hans politiska engagemang som sträcker sig vidare än vad
Sam Williams bjuder pa med sin bok. Det räcker att surfa in pa
Stallmans hemsida för att fa ett smakprov. Har trängs upprop mot att
tillsätta ännu en abortmotstandare till domare, oro över en ökad
bevakning av medborgarna med krav pa att George Bush ska avga
eftersom han enligt Stallman blivit president pa olaglig väg, osv,
osv.

Det är synd att Sam Williams inte tar nagra modiga steg pa de stigar
som leder iväg fran datorernas värld och ger en utvidgad analys av
Stallmans politiska idéer. Han har ett flertal asikter utanför
hackerkulturen som hade varit intressanta att läsa om och som hade
kompletterat bilden av honom. Nu förblir han pa sätt och vis en kuf.

Dessutom: ju längre man kommer i boken desto mer perifer blir ocksa
Richard Stallman. Han slutar vara bokens huvudperson och slutligen
tar en diskussion om Open Source-föresprakaren Eric S Raymond och
Linux Torvalds (som skapade Linux) över. Kanske precis som det är i
verkligheten. Alldeles i dagarna annonserade FSFs verkställande
direktör, Bradley M Kuhn, att Richard Stallmans roll i organisationen
ska tonas ner.

Free as in freedom är utgiven under GNU Free documentation license
(GFDL), en copyright som medger att vem som helst gör rättningar,
utökningar och egna versioner av boken sa lange de ocksa ges ut under
GFDL. Den som inte har rad eller lust att köpa den hardinbundna
utgavan kan hitta boken i sin helhet pa bade författaren och
förlagets hemsidor.

Trots sina brister är det en intressant bok, men kanske särskilt för
de som är nybörjare pa Stallman.

"Happy hacking", som Richard Stallman skulle ha sagt.

Krister Löfgren
___________________________________________

Litteratur

http://www.yelah.net/yelah/20020922/litteratur020925

Tillfälligt besök i arbetarklassen

Den amerikanska journalisten och essäisten Barbara Ehrenreich tog
frivilligt en lang paus fran sitt övre medelklassliv.

Barbara Ehrenreich
Barskrapad - Konsten att hanka sig fram
Övers. Kerstin Gustafsson
Leopard förlag

Över en lunch med sin förläggare gled samtalet in pa ämnet fattigdom.
Hur klarar sig egentligen de miljontals amerikaner som bara tjänar
sex sju dollar i timmen? Ehrenreich sa att nagon borde göra bruk av
den gamla hederliga journalistiska metoden, helt enkelt pröva själv
och ansluta sig till den stora skaran av sa kallade arbetande
fattiga. Du borde göra det, replikerade förläggaren, och det blev
startpunkten för Ehrenreichs odyssé i den blomstrande amerikanska
servicesektor, en odyssé som hon nu har sammanfattat i den mycket
uppmärksammade reportageboken Barskrapad.

Ehrenreich satte innan hon pabörjade sitt projekt 1998 upp en rad
regler, bland annat att hon alltid skulle välja de bäst betalda
alternativen, men inte utnyttja sina tidigare arbetsmeriter - lat
vara att journalistyrket kanske inte räknas som en merit inom
exempelvis städbranschen. Vidare, att hon alltid skulle välja det
billigast möjliga boendet, förutsatt att det inte äventyrade hennes
personliga säkerhet och erbjöd ett visst matt av ostört privatliv.
Men hon unnade sig lyxen att ha tillgang till bil.

Hon började i sin hemstat Florida, fortsatte sedan till Maine och
Minnesota, hann pröva pa att arbeta som bland annat servitris,
städerska, vardbiträde och kassabiträde. Redan att skaffa ett arbete
var svart eftersom det kräver att man har en fast adress, men för att
skaffa en lägenhet krävs det att man har ett fast arbete eller
atminstone att man kan betala hyra och depositionsavgift i förskott.
Ehrenreich och manga av hennes arbetskamrater tvingas därför att bo
pa dyra motell, i husvagnar och somliga till och med i bilar. Det är
hart när omöjligt att fa ekvationen att ga ihop utan att dubbelarbeta.

Ehrenreichs stil är enkel och okonstlad, hon beskriver konkret,
detaljerat och faktiskt, med en avväpnade humor sina egna och
kollegors dagliga vedermödor. Humorn är laddad med syrliga ironier
och helheten är hart bitande samhällssatir. Till fotnoter har hon
förpassat statistik och fakta hämtade ur forskningsrapporter och
artiklar om amerikanskt arbetsliv. Barskrapad är en svidande
uppgörelse med ett samhällssystem vars välstand - sett inte ifran
ledarskribentens inskränkta tillväxtperspektiv, men fran ett
underifranperspektiv - bygger pa gammal hederlig hard exploatering.

En stor del av framställningen ägnas ocksa at den förnedrande
behandling de arbetande fattiga regelmässigt utsätts för. Redan vid
första mötet med arbetsgivaren markeras det tydligt och klart vem som
är över- och underordnad. Drogtester, bisarra frageformulär och
"personlighetstester" används för att halla arbetare pa mattan. Och
facket, far de arbetssökande veta, de ställer mest till med problem.
En arbetsgivare, ett gigantiskt och extremt lönsamt företag inom
detaljhandeln, informerar rent av sina arbetare, med en
introduktionsvideo, om att facket visst fyllde en funktion förr i
tiden men att det numer har spelat ut sin roll. Arbetarna uppmuntras
däremot att identifiera sig med det stora och mäktiga företaget,
trots att de själva inte alls far nagon del av vare sig deras vinster
eller makt. Pa möten hurrar man emellertid tillsammans för att halla
andan uppe.

Själv erbjuder Barabara Ehrenreich inga enkla lösningar pa de enorma
samhällsproblem som hon lyfter fram i ljuset, men hon törs vara
försiktigt optimistisk, hoppas och tror att större facklig aktivitet
skulle kunna vara en väg bort fran de värsta avarterna av
exploatering. I sinom tid, gissar hon, kommer fler och fler arbetare
att inse att det är den bästa lösningen. Att döma av boken är det
svart att se en sadan utveckling inom överskadlig framtid. Visst
finns det en ilska och indignation bland arbetarna, men den tar sig
sällan nagra uttryck som tyder pa en vilja att ändra pa
missförhallanden, än mindre pa samhället. Barskrapad är en viktig bok
som borde kunna fungera som ett varnande exempel i ett Sverige som i
ökande utsträckning verkar se det amerikanska samhället som en
förebildlig utopi.

Ola Wihlke
___________________________________________

Kontakta Yelah

Nyhetstips: <nyheter@yelah.net>
Artiklar: <texter@yelah.net>
Debattinlägg: <debatt@yelah.net>
Utrikesartiklar <utrikes@yelah.net>
Kulturtips: <kultur@yelah.net>
Illustrationer <bild@yelah.net>
Radio Yelah: <radio@yelah.net>
Kalendariet: <kalendariet@yelah.net>
Butiken: <butiken@yelah.net>
Kulturföreningen Yelah: <foreningen@yelah.net>

Yelah Syd (Malmö/Lund): <malmo@yelah.net>
Yelah Öst (Stockholm/Uppsala): <stockholm@yelah.net>
Yelah Nord (Umea): <umea@yelah.net>

Yelah, Box 7524, 200 42 Malmö
Telefon: 040-93 96 60 (Malmö-kontoret)

Vill du byta e-postadress som e-posttidningen skickas ut till, byta
upp dig till den kompletta e-posttidningen eller avsluta din
prenumeration hör av dig till <pren@yelah.net> sa fixar vi det.





*******
                    *******
     ****** A-Infos Nyhetsprojekt *****
     Nyheter av intresse för anarkister

 Prenumerera -> epost LISTS@AINFOS.CA
                med meddelandet SUBSCRIBE A-INFOS-SV
 Info        -> http://www.ainfos.ca/
 Kopia       -> vg och inkluderar dessa rad


A-Infos Information Center