A - I n f o s
a multi-lingual news service by, for, and about anarchists **

News in all languages
Last 30 posts (Homepage) Last two weeks' posts

The last 100 posts, according to language
Castellano_ Català_ Deutsch_ English_ Français_ Italiano_ Polski_ Português_ Russkyi_ Suomi_ Svenska_ Türkçe_ All_other_languages _The.Supplement
{Info on A-Infos}

(sv) Subcomandante Marcos brev

From worker-a-infos-sv@ainfos.ca
Date Fri, 22 Nov 2002 07:36:28 -0500 (EST)


 ________________________________________________
    A - I N F O S  N Y H E T S P R O J E K T
            http://www.ainfos.ca/
        http://ainfos.ca/index24.html
 ________________________________________________

Zapatistarmén för Nationell Befrielse, Mexiko 

September 2002 

Till Fernando Yáñez Muñoz, arkitekt, från Subcomandante Insurgente Marcos. 

Storebror: 

Var god mottag de vanliga hälsningarna, nästan lika vanliga som den kyla som
snart kommer bekläda bergen i sydöstra Mexiko. 

Som du minns är det nu 18 år sedan jag ankom till bergen i sydöstra Mexiko, det
vill säga, jag har nått majoritetens ålder. Det är en utmärkt ursäkt att skriva
till dig, för att hälsa dig, och när jag ändå är på gång, gratulera dig, då jag
har fått reda på att du med hedersbetygelser tagit examen, vilket är det sätt
som zapatister tar examen på. 

Jag mottog ett brev i vilket du berättade för mig om professor Sergio Rodríguez
Lascanos, läraren Adriana López Monjardins och Javier Elorriagas projekt att
starta en tidning vars namn, såvitt jag förstår, skall bli Rebeldía. 

Vad gäller detta skulle jag vilja låta dig få veta att vi inte kan göra annat än
applådera denna intellektuella ansträngning och säga hur bra det är att det är
zapatisterna som åtar sig uppgiften. 

Om den tidningen, Rebeldía, inte följer vänsterpublikationernas stig är troligt
att de till och med kommer publicera mer än en kopia och en vacker dag lansera
den offentligt, så att hela världen (det vill säga, de som gör den och deras
vänner och familj) kommer känna till den. 

Jag har aldrig varit på en tidningslansering, men jag föreställer mig att det
finns ett bord där de som presenterar tidningen kommer att sitta, de tittar på
varandra, frågandes sig själv utan att skämmas varför det finns fler folk vid
bordet än i publiken. 

Men detta är faktiskt att anta att projektet inte stannar vid skrivbordet 

Och, när vi ändå talar om antaganden, har den besynnerliga idén dykt upp i mitt
sinne att du kanske skulle vara närvarande vid den föga troliga lanseringen av
Rebeldía. Skulle inte vår röst då kunna representeras genom din röst? 

Det är trots allt en tidning gjord av zapatister, och vi borde vara närvarande i
någon form. 

Då vi håller oss i tystnad - och tystnaden bryts inte, utan sköts - har vi inte
möjligheten att närvara (faktiskt tar jag det för givet här att de som gör
tidningen skulle ha taktkänsla nog att bjuda in oss, även om jag tvivlar på att
de kommer att göra så, inte av brist på respekt, utan för rädslan att vi skulle
tala om deras publikation). 

Om de inte bjuder in oss, gör dig själv till ett offer och sjungandes den där
Aute-sången med texten "passerar här," slå igen dörren och, när de gäspar, be
att få tala och gå ut från en av de där föreläsningarna som lämnar sår. De
kommer definitivt sova, men de kommer åtminstone ha mardrömmar i stället för
drömmar. 

Eftersom jag redan vet att du frågar dig själv vad du kan tala om eftersom vi
har påtagit oss tystnad så skickar jag dig här några tankar som du kan använda i
din presentation. 

Problemet är att de är skrivna i den där bubblande och lekfulla stilen som är
unga och gamlas lycka, och inte i antropologernas styltiga och allvarliga stil,
men du kan nog forma dem till något mycket mycket formellt. 

Här är då tankarna (håll dock i sinnet att jag har varit väldigt noggrann att
inte referera till något aktuellt ämne eller ursprungsbefolkningslagen; rörande
dessa ämnen kommer orden som ska talas att talas tids nog; du bör också vara
försiktig med att inte bryta tystnaden). 

ETT. Vänsterns intellektuella arbete borde, över allt annat, vara en kritisk och
en självkritisk övning. 

Eftersom självkritik alltid senareläggs till numret därefter, så är alltså
kritik tankens enda motor. 

I fallet med vänstern i Mexiko så har detta intellektuella arbete nu, bland
andra, ett centralt mål, kritiken av politik och kultur, och av historia. 

TVÅ. I dagens Mexiko är utövandet av politik och kultur fullt av myter. 

Alltså borde vänsterns kritik ta upp kampen mot dessa myter. Och det finns inte
bara ett fåtal myter som befolkar kulturen. 

Men det finns myter och myter. 

Det finns, till exempel, den kulturella myten som mässar: "Enrique Krauze är
intellektuell," när vi alla vet att han inte är något annat än en medioker
affärsman. 

En annan säger att "María Felix var en diva," när sanningen är den att hon var
proffs på att vara sig själv. 

Det finns en myt om att "Viana säljer billigare," när du kan få bättre pris och
bättre kvalitet från vilken gatuförsäljare som helst. 

Det finns också myter inom politiken: 

Myten om att "Nationella Aktionspartiet är ett högerparti" finns. 

I verkligheten är det inte ett center- eller vänsterparti heller. 

PAN är, i verkligheten, inte något annat än en placeringsagentur för
administrationsposter. 

Det finns också en annan myt om att "Demokratiska Revolutionära Partiet är ett
vänsteralternativ." 

Inte heller är det å andra sidan ett center- eller högeralternativ. PRD är helt
enkelt inte ett alternativ för någon. 

Eller så har du myten: "Institutionella Revolutionära Partiet är ett politiskt
parti." PRI är, i verkligheten, en grotta med 40 tjuvar som fruktlöst väntar på
sin Ali Baba. Eller den där andra myten, så älskad av den stagnerande vänstern,
som mässar: "att vara mot globaliseringen är som att vara mot tyngdlagen." 

Världen runt finns det marginaliserade av alla färger som trotsar dem båda.
Varken fysiken eller Internationella Valutafonden kan hindra dem. 

Och det finns myten som den federala regeringen och Chiapas-regeringen betalar
för, och de betalar dyrt, som menar att: "Det är slut med zapatisterna," när det
enda som är slut hos zapatisterna är deras tålamod. 

Jag är säker på att det finns andra myter jag missat, men jag nämner här bara
ett fåtal. 

Jag är säker på att tidningen Rebeldía kommer att avtäcka dem mer radikalt. 

Och jag gör det inte på det sättet, för det är redan känt att zapatisterna är
berömda för att vara "återhållsamma" och "reformister". 

Det är vad föregivna "ultras" inom CGH kallade oss, de som i dag utan tvivel
ställer sig på rad vid de PRD-dörrar som ligger dem varmast om hjärtat och deras
plånböcker, väntandes på chansen att få ställa upp i nästa val. 

TRE. Rebellen är, om du tillåter liknelsen, en human varelse som slår sig mot
väggarna i historiens labyrint. Och för att se till så att ingen misstolkning
görs, så är det inte så att han kastar sig själv mot dem för att söka stigen som
leder honom till vägen ut. 

Nej, rebellen slår mot väggarna för att han vet att labyrinten är en fälla, för
att han vet att det inte finns någon annan väg ut än genom att bryta ner
väggarna. 

Om rebellen använder sitt huvud som klubba, är det inte för att det är ett hårt
huvud (vilket det är, tvivla inte på detta) utan därför att bryta ner historiens
fällor, tillsammans med dess myter, är ett arbete som görs med huvudet. Det är
intellektuellt arbete. 

Och således, som en konsekvens av detta, lider rebellen av en huvudvärk som är
så allvarlig och ständig att de gör att han glömmer bort den allvarligaste
migränen. 

FYRA. Bland historiens fällor finns det en som säger att "alla föregående gånger
var bättre." 

När högern säger detta så erkänner den sin reaktionära natur. När det är den
parlamentariska vänstern som lägger fram den så demonstrerar den sin
kapitulation inför sitt nuvarande tillstånd. 

När det är mitten som talar, då är det någon som hallucinerar, för mitten finns
inte. När den institutionella vänstern ser sig själv i Maktens spegel och säger:
"Jag är en ansvarig och mogen vänster," säger den i verkligheten "Jag är en
vänster som högern finner behaglig." 

När högern ser sig själv i Maktens spegel och säger "vilka vackra kläder jag
bär!" glömmer den att den är naken. 

När mitten ser sig själv i Maktens spegel ser den ingenting. 

FEM. Varken kampens former eller tider är exklusiva för användning av bara en
social sektor. Varken självstyre eller motstånd är former av organisation och
kamp som endast är de indianska folkens frågor. 

Och låt mig säga något till dig här: Det är sagt att EZLN är ett exempel på
uppbyggandet av självstyre och motstånd. 

Och ja. Till exempel, varje zapatista-insurgent är en form av självstyrande
samhälle, eller han gör vad han vill göra. 

Och vilket motstånd är bättre än det som motsätter sig utförandet av order. Allt
detta är en defekt, men det är också en gåva. 

Där har du fienden som snappar upp våra kommunikationer och upptäcker att
kommandot kallar till ett möte vid g-punkten (notera att mina dubbla bemärkelser
nu är sublima). 

Fienden gör sitt jobb och organiserar ett bakhåll... men ingen anländer. Vad
hände? Var det sexuell inkompetens? Fungerade zapatisternas egna
underrättelsetjänst perfekt? 

Nej, om man undersöker det hela noggrannare finner man att Pánfilo inte kom dit
för han tyckte att det vore bättre att mötas på andra sidan. Clotilde tyckte ja,
men en annan dag. Och Eufrosino tänkte inte, för han studerade en
sexupplysningsmanual för att kunna utröna var g-punkten sitter (förresten, din
compañera väntar fortfarande på att du ska hitta den). 

Är inte detta magnifika exempel på hur zapatisternas självstyre och motstånd
används som vapen mot fienden? 

Och, när vi ändå talar om g-punkten, tillåt mig en annan avstickare, eftersom
detta brev inte kommer att göras offentligt. 

Joaquin Sabinas nya skiva kommer att ha, tillsammans med sången som inte är en
sång som Sup skrev, ett annat spår som kallas "69 g-spot". 

Man säger mig att skivan kommer sälja som heta pannkakor (både 69:an och
g-punkten är heta), och inte för att det är en sång av Sup utan snarare - oss
emellan - trots det. 

Nu minns jag en annan myt, den som säger att "Sabina och Sup är kära," när den
de båda älskar är Panchito Varona. 

Men visst, vad jag vill säga dig, om Sabina, är att häromdagen var jag i en by
och skar blåa nejlikor åt prinsessan, och en compañera från en stödbas anlände
för att visa mig sin son. 

"Han heter Sabino," sade hon till mig. 

Jag såg frågande ut i ansiktet - "Sabino?", men jag sade ingenting. 

Compañeran förstod min gest och förklarade: "Ja, Sabino, som den Sabina som du
skriver sånger åt. Men eftersom den här är pojke, så blev det Sabino och inte
Sabina." 

Va? 

Om det där att jag skriver låtarna åt Sabina. 

Om de får reda på det kommer de inte ge oss ens en procent av royaltyn. 

Var var jag? 

Åh, ja! I myterna, i politiken och kulturen, i den ihållande huvudvärken hos
rebellerna i deras kamp för att bryta historiens fällor. 

SEX. Den grundläggande myten om varför Makten är vad den är, finns i historien. 

Inte i historien som sådan, men i den Makten uppfinner för sin egen
bekvämlighet. 

I den historien, i Maktens historia utgörs kampen hos de där nere, till exempel,
av intet annat än förluster, förräderi och kapitulationer. 

Du vet mycket väl att vi har fullt med ärr som inte läker. Några av dem,
minoriteten, är de som åsamkats av hjärtlöshet. 

Majoriteten är de från våran historia, vi där nere - i vårt fall, de längst ner,
det underjordiska, det hemliga. 

Det är inte det att det inte förekommit nederlag eller förräderi, men det är
inte det enda som hänt. 

Floden som bär vår historia har mer heroism och generositet i sig än elakhet och
egoism. 

Och, apropå historia, minns jag nu när jag mötte dig, för 22 år sedan, du och
Lucha, i huset vi kallade La Mina. 

Namnet blev inte La Mina för att det innehöll en skatt, utan för att det var
mörkt och fuktigt som i en grotta. 

Vid den tidpunkten var Lucha bestämd att få mig att äta, och du var bestämd att
lära mig så många saker som, sade du, skulle komma till användning någon dag. 

Jag anser att jag inte var en bra gäst eller en bra student, men jag minns
tydligt den lilla figurinen av Che du gav mig på min födelsedag, och i vilken du
skrev med dina egna händer Jose Martís ord som lyder, mer eller mindre: "Den
sanna mannen ser inte efter vilken sida som lever bäst, utan hos vilken sida
plikter ligger." 

Plikt, broder, denna vänliga tyrann som styr oss. 

Under vår historia har jag haft den stora lyckan att känna män och kvinnor för
vilka plikten är hela deras liv, och inte bara i ett fåtal fall, hela deras död. 

Och detta leder mig till reflektion nummer... 

SJU. Givna behovet att välja mellan vad som helst och plikten, väljer rebellen
alltid plikten. Och så förblir det. 

Jag tror, storebror, att de också borde förse dem, de som lyssnar till dig den
dagen då tidningen lanseras, med precis den frasen, men uppdaterad till dagens
förhållanden. Jag skulle sagt något i stil med... 

"Man, kvinna, homosexuell, lesbisk, barn, ungdom, gamling, det vill säga den
sanna mänskliga varelsen, ser inte efter vilken sida som lever bäst, utan hos
vilken sida plikter ligger." 

Dessa ord summerar bättre än någonting annat vad rebellens kall är, och de är
överlägsna allt annat jag skulle kunna säga till dig eller någon annan om ämnet. 

Bra så, broder, nu skall jag säga hej då. Alla compañeros och compañeras skickar
dig sina hälsningar. De hoppas, liksom jag, att du är fysiskt frisk, då vi redan
vet att du moraliskt är, som alltid, stark och fast. 

Vale. Salud och, om de pressar dig, berätta för dem att uppror bara är en
huvudvärk som inte är värd att kureras från... någonsin. 

Från bergen i sydöstra Mexiko. 

Subcomandante Insurgente Marcos. Mexiko 
Det är september 2002 och regnet har inte haft möjligheten att smärta solets
skinn. 

PS: Man kan vänta sig att det kommer finnas en eller annan medlem av
Zapatististiska Fronten för Nationell Frigörelse i publiken. 

Skicka dem dina hälsningar. 

Vi vet redan att de arbetar hårt för att ge sig själv ett nytt ansikte, en ny
profil. 

Och hur gott det är att frontens profil inte längre kommer vara elevernas, utan
att den ges respekt och vägledning av personer som Don Manuel, solbränd före
detta järnvägsarbetare; såsom Mirios, av blygsam heroism; som överste-Gisella,
som är både den ena och den andra men inte lika, utan jämlik, såsom de unga
studenterna som var med i CGH; som de från UAM, som de från Poli, såsom de från
UPN, såsom de från ENAH; liksom de från de högre lärosätena; likt de från
Veracruz som uppnådde miraklet som var Orizaba i förra årets marsch; som de från
Oaxaca; liksom de från Tlaxcala; som de från Nuevo León, de från Morelos; liksom
de från staten Mexiko, likt de från Jalisco, likt de från Querétaro; likt de
från Michoacán, likt de från Yucatan; likt de från Quintana Roo; som de från
Guanajuato; likt de från Zacatecas; likt de frå Durango; likt de från Chihuahua;
likt de från Coahuila; likt de från de två Baja Kalifornierna; likt de från
Colima; likt de från Sonora; likt de från Sinaloa; likt de från Tamaulipas; likt
de från Guerrero; likt de de från San Luis Potosí och likt de från DF. 

Och, liksom alla gräsrötterna i Frente som, om vi går efter deras antal och
arbete, visar sig vara en slags bläckfisk, och till det lägger att ingen av dem
känner till ordet kapitulation. 

ÄNNU ETT PS. Nu minns jag också en annan myt som säger att "EZLN älskar inte
frentisterna," när det är klart att det är frentisterna vi inte älskar. Nej, det
är inte sant. 

Vi älskar faktiskt dem alla, och vad som händer är att de också, på sitt eget
sätt, praktiserar autonomi och motstånd... framför oss. 

För det finns organiserade uppror, som det man antar skulle växa i FZLN, och
disorganiserade uppror, likt de vi upplever i EZLN, och så vandrar vi vidare. 

PS. Det sista innan vi lämnar varandra. En tjänst: när du läser något jag
skrivit under presentationen av tidningen, hosta då och då. Detta för att främja
en annan myt, den som säger att jag är väldigt väldigt sjuk. 

Jag hoppas de skickar mig nötter. 

PS. Ja, detta är den sista (notera att detta post skriptum upphäver den
föregående). 

Man kan nu se att, för att ha påtagit oss tystnad, så talar vi en hel del. 

Det beror troligen på faktumet att vi är zapatister. För i Mexiko skrivs
"REBELDIA" med ett "Z" för "neuz" och för "zapatista." 

Vale de neuz de la India. 

Den väldigt väldigt sjuka (ha!) Sup drömmandes att skugg-ljuset slutligen ger
sig iväg och att horisonten redan kan ses. 

Översättning: Mikael Altemark 

Brevet publicerades ursprungligen i La Jornada 18 november 2002.



*******
                    *******
     ****** A-Infos Nyhetsprojekt *****
     Nyheter av intresse för anarkister

 Prenumerera -> epost LISTS@AINFOS.CA
                med meddelandet SUBSCRIBE A-INFOS-SV
 Info        -> http://www.ainfos.ca/
 Kopia       -> vg och inkluderar dessa rad


A-Infos Information Center